Den här veckan som gått har varit skrutt. Ensamhetsträningen går DÅÅÅÅLIGT, spårträningen går bra. Tålamodet prövas och jag pendlar lite mellan hopp och förtvivlan. Nio månaders virvelvind till omplacering, ja tanken har väl slagit mig, men nä, jag kan ju inte ge upp när vi knappt börjat.
Orkar nån fortfarande läsa?
Förra tisdagen testade jag att ha honom i kompostgaller när han skulle vara ensam en pyttestund. Skällde mer än någonsin. Då tänkte jag att nu tränar vi på "buren" fast jag är hemma, bara i ett annat rum, han skällde fortfarande. Fast jag satt i soffan 1.5 m från buren levde han om som en galning. Nerverna mina ligger på utsidan kroppen och jag vill helst bara ryta åt honom "GEEEEE DEEEEJJJJJJ!!!!" Men nähä, försöker behålla lugnet och inge nån form av trygghet. Puh.
På eftermiddagen tar jag med killarna ut i skogen får att spåra med Brasse, nåt kul måste han ju få göra tänkte jag. Fast LAGOMT kul tänkte jag mig väl, inte TOK-KUL som Brasse tänkte sig. Först satt jag nästan 1.5 timme iskogen och väntade på att han skulle vara tillräckligt lugn och tyst för att få jobba. Sen var det dax för spåret. Gick hyfsat, dock missade han en pinne, och efter spåret satte jag honom i bilen, gick tillbaks ut i skogen själv, hittade pinnen och sen tillbaks till bilen. Brasse är i gasen igen, tar ut honom och han får sitta och bara ta det lugnt. Nu ska vi passivitetsträna tänker jag. Vi sitter en stund och Brasse lägger sig ner och slappar. Fint tänkte jag, nu är han lugn nu åker vi. Sätter Brasse vid luckan på bilen och säger "varsågod, hoppa in" så piper han iväg FÖRBI bilen och in i skogen och kollar väl av vad jag var ute i skogen och gjorde. Fast det fattar jag ju inte då. Springer som en galning, jag blev helt rädd. Känner mig som ett stort frågetecken. Han lyssnar noll, och sen lyckas vi, TROTS att vi nu suttit nästan två timmar iskogen utan att se en endaste människa eller BIL, nästan få hunden överkörd också. Så himla hemskt, jag får nästan panik när han springer lös sådär. Han är mycket bra under kommando, men när det blir "hopp och lek" blir det helt GALET MYCKET HOPP OCH LEK!!! Suck. Nu ska vi ha lina på när vi är lösa och så ska vi vara verkligen sparsamma med det nu känner jag när han är så här vimsig. Med lite tur så går det värsta av yrslet över om några månader, om inte, så har jag big problems.
Om nu nån forfarande orkar läsa så var det igår träningsstillfälle 1 på kursen. Hade lite svårt att hitta dit, så vi irrade runt lite och kom i senaste laget om man säger så.. Dock i tid!!! Både Brasse och jag kände oss lite stressade då vi kom dit, och allt kändes plötsligt så OVANT. Så där att man försöker belöna med ett litet dovt, återhållsamt "
braaaa" när man ivanliga fall glatt ropar "
BRAAAAA!!" Äh, jag vet inte, kändes bara så himla ovant. Vi tränade början till "fot" och lite olika belöningar. Snabbt läggande tränade vi också. När man känner sig sådär lite återhållsam och avvaktande känns det ju svårt att leka igång vovven också på ett normalt sätt. Sen är ju bilden av förra veckans race i skogen ganska skarp i min hjärna ännu, så jag känner mig nästan lite rädd att han ska dra iväg om jag lattjar upp honom på nåt vis. Förtroendet är lite i gungning just nu.
I bilen hem kände jag dock hur all eventuell prestationsångest bara rann av mig... Förväntningarna på oss är ju rätt låga efter den här första gången, när Brasse helt plötsligt inte ens fattade vad "ligg" betyder. Vi har lite att träna om man säger så :) Det lilla vi kan tillsammans bara slukades upp av situationen runt omkring.
Har tränat "fot" idag, men jag får inte bort tramset med handen som vi lagt oss till med. Brasse använder min hand som nån typ av target, och jag får inte bort det. Så nu sitter han vid min sida och tittar på mig, so far so good, men så fort jag lägger till kommandot "fot" så duttar han till min hand. Skulle vilja skriva över bilden av fot-kommandot i hans lilla söta huvud med en ny... Men vi fortsätter träna på det. Som sagt, vi har ju bara börjat. Och vi kanske aldrig kommer att kunna visa upp nåt fot-gående alls i framtiden om vi inte får ordning på allt det där andra. Han kanske aldrig går att koppla lös utan att det blir hela havet stormar... Nä, det där var deppigt tänkt, men nog finns väl tanken där ibland.
Hua.
/Mia och Brasse (som måste uppdatera bilderna på jycken nu, han är ju inte den lilla ängeln som vi ser här längre, nu är det mer horn i pannan som gäller)
